Att tappa ett grepp är mycket värre än jag trodde. Det är ett svek mot dig själv på flera plan. Det första du känner är en stor besvikelse över din egen fysik. Att du låter dig besegras av mjölksyran. Snabbt efteråt följer besvikelsen över intellektet. Att du inte kunnat lösa hur du skulle ta dig vidare på väggen. Inom loppet av bara några sekunder förvandlas du från en odödlig spindelman till en självföraktande förlorare. Och likt ett smutsigt fattigjon fastkedjad vid en stupa hänger du i repet till allmän beskådan, tom på adrenalin men full av skam.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar