Året 2009 känns som den där gästen man bjudit in till en anspråkslös och trevlig onsdagsmiddag tillsammans med en handfull andra vänner. Efterrätten är uppäten och både kaffet och sängfösaren har intagits. Folk tackar för sig och droppar av hemåt.
Men kvar sitter 2009 utan någon som helst känsla för att det är en dag imorgon också. Man försöker skicka signaler genom att gäspa subtilt. Man berättar att man ska upp tidigt och ställer retoriska frågor om att det kanske är dags att runda av. Då frågar 2009 om vi inte ska ta ett glas till. Man går ut i köket och börjar diska undan. Då slår sig 2009 lugnt ned på en stol och börjar mala om finanskrisen och Usain Bolts världsrekord. Man byter om till mysbyxor och går ut med soporna under tystnad. När man kommer in har 2009 tagit fram fotoalbumen ur bokhyllan och har tusen frågor om Thailandresan i februari...
Jag vill inte vara oartig 2009 och vi har verkligen haft det trevligt, men nu är det hög tid för dig att gå.
Ack! En mer pregnant analys av novemberkänslan står icke att finna i världslitteraturen!
SvaraRaderaM a o ett mästerverk! Tack! Ma.