Hälgedalen

I helgen väntar lugna dagar tillsammans med André Pops och Vinterstudion. Jag slänger in några timmar tennis och ett par mils löpning för att inte rosta ihop helt. Annat var det dock förra helgen, då jag och Johanna återigen for norrut.

50 liter etanol draget från höften och off we went.

Varför betala 60 laxar per kvadratmeter när man kan trampa upp ett nytt boende alldeles gratis på några minuter. När trångboddheten kom krypande stampade vi snabbt ut en altan i söderläge.

När vi vaknade på lördagen var året 1940 och Norge hade precis invaderats av Nazityskland. Här fanns med andra ord ingen tid att förlora. På med laggen och ut på fjället för att leta quislingar i kung Haakons namn. Efter 4 mil kände jag mig mer som kanonmat än som en svensk tiger.

På söndagen hade vi blivit entledigade från kriget vilket öppnade för lite improviserad klättring. I brist på berg fick en björk duga. Upp gick bra.

Ner gick sämre. Med ett par meter kvar gav grenen upp och jag landade i en liten porlande och ack så iskall bäck.

Johanna å sin sida använde sin söndag precis som det anstår ett barn. Att med egen kraft framkalla små intensiva snöfall var en aktivitet som till synes omöjligen kunde bli tråkig.

Ett snabbt klädombyte efter doppet och innan hemfärd. Måste säga att vi fick till fondväggen i vardagsrummet rätt bra.

Tre renar, skog, en bilolycka, mer skog och totalt mörker. Efter sju timmar fick vi stanna och sova under en radiomast i närheten av Månkarbo. Där har ni den mindre charmanta sidan av en Norrlandsresa.