Annat var det förr

Idag läste jag en blogg av en engelsk lirare som försökt bestiga Everest fem gånger men inte nått ändå upp någon av gångerna. Vid ett par tillfällen stämde dock allt. Han var väl förberedd och fokuserad men tvingades ändå vända då kön till Hillary Step drog ut för mycket på tiden. År av förberedelser down the drain för att 20 lönnfeta, såsiga men snorrika amerikaner hade tagit kölapparna före.

När man läser sånt är det inte svårt att drömma sig tillbaka till en tid då bergen var tillhåll endast för ett fåtal. Och vilket fåtal det var. I tälten på 6000 meter satt bara dom med mest passion, mod och vilja att utforska ny mark. De hårdaste av dom hårda. Tänk Amundsen med Lance Armstrongs lår. Där satt dom och tuggade på torkad jak-tunga och drack sitt eget urin. Det var tider det.

Men ibland är det också bra att få perspektiv. Att någon påminner en om att allt faktiskt inte var bättre förr. Även om det inte har med bergsklättring att göra. För precis när jag satt och spelade upp journalfilmsromantiska bilder i huvudet av jungfruliga bestigningar av "förr-i-tiden-folket", damp det ned ett mejl från en vän.

Året är 1993. Det står en man i Globen, ett fullsatt Globen. Och han bjuder på den mest undermåliga föreställning en svensk artist någonsin presterat offentligt. Ingenting - från dekor, scenografi och rekvisita till musikaliskt innehåll och genomförande, platsar i mina ögon ens som ett lunchframträdande på ett bibliotek i Sveg inför barn med särskilda behov. Men 1993 var den här mannen störst i Sverige. Det ger onekligen perspektiv.