Fett med fett

På hög höjd förbränner man inte fett, däremot vittrar ens muskler bort. Så som jag ser det har jag därför två val - antingen bli ett dött, förfruset skelett eller bli ett levande, lönnfett skelett. Och eftersom jag gillar att leva kommer jag att behöva överge min nuvarande Okinawa-modell i slutspurten.

Och det finns verkligen inga genvägar fram till den perfekta fetman. Jag måste trycka ohyggliga mängder mat eftersom min metabolism är diabolisk. När jag under mina dekadenta ungdomsår åt 300 gram chips som middag fyra dagar i veckan gick jag ned i vikt.

Men tack och lov finns det förebilder. Någon månad innan det är dags tänker jag börja följa Stenbeck-dieten. Hans matvanor får det där första frosseri-offret i Seven att framstå som en anorektisk liten speta. Leif GW Persson, som ofta dinerade med Kinnevik-bossen, berättade hur en afton kunde avnjutas:

"Först började vi med soppa, champagne och gammeldansk. Sen följde snittar med löjrom och kaviar och brännvin. Sedan brakade det loss på allvar – med oxrullader och förstärkt potatispuré och kanske en ålmacka eller två och så ost och efterrätter och rödvin, med mera, med mera. Sen var det dags för vickning – potatismos gjord på vispgrädde, äggula och en och annan potatis. I detta rördes en stor burk rysk kaviar."

Hur jag kommer att må efter en sådan paltkoma? Ungefär så här skulle jag tro: