Vår första dejt

Rickard: Hösten 2002 var jag på en konferens på Aiya Napa. Någonstans mellan ett seminariepass och ett skumparty träffade jag en bedårande schweizisk tjej. Tyvärr kunde vi inte löpa linan ut då hon var upptagen på hemmaplan. Men det kommande året höll vi ändå kontakt via brev och ett och annat telefonsamtal.

I början av 2004 berättade hon för mig att hon hade gjort slut med sin pojkvän och bokat in en tre månader lång resa till Indien samma sommar. Eftersom jag skulle avsluta en projektanställning i juni svarade jag genast att vi borde sy ihop en dejt någonstans i Himachal Pradesh.

Sagt och gjort. I början av juli landade jag i Dehli och efter att ha vimsat omkring ett par veckor längs den pakistanska gränsen utan att få i mig i princip någon näring åkte jag ned till det våldsamt heta låglandet igen. Där, på ett hotell i Chandigarh, bestämde vi att vi skulle ses.

En eftermiddag, precis efter att jag hade ätit en misstänkt halvdöd kyckling, knackade det på hotellrummets dörr. En utmärglad, hålögd och sönderbränd kille öppnade och möttes av en genomförkyld kvinna som inte hade duschat på flera dagar. En verklighet så verklig att den slog en klockren strike på de höga förväntningar vi byggt upp till minnesbilderna av varandra på en cypriotisk strand.

När vi skiljdes åt på en skitig busshållplats i Manali några dagar senare kunde vi konstatera att våra känslor för varandra inte hade tagit fart. Hon tog en buss söderut mot Bombay och själv beslutade jag mig för att fortsätta norrut mot Himalaya då jag var i stort behov av färre människor per kvadratmeter.

En 18 timmar lång jeeptur tog mig till Ladakh och de höga toppar som ramade in resan slog direkt an något i mig. Så fort jag kunde, och en redig förkylning till trots, hörde jag mig för om det fanns några leder upp på 5000 meter. Jag lyckades hooka upp en vandring tillsammans med en kanadensisk kvinnlig bergsklättrare och en lokal guide. De första dagarna av trekking kände jag hur mina sinnen förstärktes markant. Jag kände hur avståndet mellan naturen och mig själv minskade. Jag kände mig som en avatar på kokain.

Miljön gjorde också djupa existentiella avtryck. När fullmånen mitt på natten lyste upp de majestätiska giganterna var det lätt att glida in i tankar kring sin egen litenhet i världsalltet. Och när vi på dagen nådde toppen av en kam och kunde blicka ned i en grönskande dal ett par tusen meter ned kände jag hur jag fylldes med starka känslor av odödlighet och styrka. Det var som att Nalle Puh och Highlander tog en fika ihop i min själ.

När jag for iväg till Indien hoppades jag på att ödet skulle bära på en förälskelse åt mig. Och jag fick rätt, det är en kärlek som lever än idag.

Canis mortuus est

Rickard: Känner mig som en 16 år gammal labrador. Vill mest rulla ihop mig i min korg och lämnas ifred. När jag vaknar får jag knappt upp ögonen av allt gojs och mina ben bär mig knappt när jag ska ut och rasta mig själv. Igår tappade jag smaken och med den livsgnistan. Inte mycket talar för att jag kommer överleva men jag ska kämpa hårt. Precis så hårt som vi män kämpar när vi blir riktigt förkylda.

Detta har hänt

Rickard: Bloggandet kom visst av sig lite där. Men livet i den digitala världen speglar inte den utanför. Låt mig för enkelhetens skull summera de senaste två månaderna i fem bilder.

Jag började året med tre veckor i Australien. Två dagar i Sydney och resten i Melbourne där Federer upptog i princip all min uppmärksamhet.

Väl hemma i början av februari förkovrade jag mig i nyinköpt äventyrslektyr - från halvlyckade Everestbestigningar till hellyckade Afrikavandringar.

Sen var det dags att städa ur och lämna gräddhyllan. Möblerna gick som smör på Blocket och resten av mina prylar fann nya hem efter en snabbarrangerad yard sale.

Efter en vecka hos en kompis hittade jag sedan ett rum i Vasastan att kampera i under vår och sommar. Och utan flyttbestyr som undanflykt skrapade jag ihop 10 mil skidåkning till innan det var dags för Vasaloppet. Mina farhågor om en stenhård helvetesdag förbyttes under söndagen snabbt till en trivsam känsla av lång friluftsdag i fin natur.

Och vips så befinner vi oss i nutid. I helgen har jag tryckt 44 avsnitt av "Vad blir det för mat" och insett att jag måste lägga mer tid i mitt liv på att göra riktiga fonder och uppfostra vackra döttrar än vad jag gör idag.