söndag 21 mars 2010

Vår första dejt



Rickard:
Hösten 2002 var jag på en konferens på Aiya Napa. Någonstans mellan ett seminariepass och ett skumparty träffade jag en bedårande schweizisk tjej. Tyvärr kunde vi inte löpa linan ut då hon var upptagen på hemmaplan. Men det kommande året höll vi ändå kontakt via brev och ett och annat telefonsamtal.

I början av 2004 berättade hon för mig att hon hade gjort slut med sin pojkvän och bokat in en tre månader lång resa till Indien samma sommar. Eftersom jag skulle avsluta en projektanställning i juni svarade jag genast att vi borde sy ihop en dejt någonstans i Himachal Pradesh.

Sagt och gjort. I början av juli landade jag i Dehli och efter att ha vimsat omkring ett par veckor längs den pakistanska gränsen utan att få i mig i princip någon näring åkte jag ned till det våldsamt heta låglandet igen. Där, på ett hotell i Chandigarh, bestämde vi att vi skulle ses.

En eftermiddag, precis efter att jag hade ätit en misstänkt halvdöd kyckling, knackade det på hotellrummets dörr. En utmärglad, hålögd och sönderbränd kille öppnade och möttes av en genomförkyld kvinna som inte hade duschat på flera dagar. En verklighet så verklig att den slog en klockren strike på de höga förväntningar vi byggt upp till minnesbilderna av varandra på en cypriotisk strand.

När vi skiljdes åt på en skitig busshållplats i Manali några dagar senare kunde vi konstatera att våra känslor för varandra inte hade tagit fart. Hon tog en buss söderut mot Bombay och själv beslutade jag mig för att fortsätta norrut mot Himalaya då jag var i stort behov av färre människor per kvadratmeter.

En 18 timmar lång jeeptur tog mig till Ladakh och de höga toppar som ramade in resan slog direkt an något i mig. Så fort jag kunde, och en redig förkylning till trots, hörde jag mig för om det fanns några leder upp på 5000 meter. Jag lyckades hooka upp en vandring tillsammans med en kanadensisk kvinnlig bergsklättrare och en lokal guide. De första dagarna av trekking kände jag hur mina sinnen förstärktes markant. Jag kände hur avståndet mellan naturen och mig själv minskade. Jag kände mig som en avatar på kokain.

Miljön gjorde också djupa existentiella avtryck. När fullmånen mitt på natten lyste upp de majestätiska giganterna var det lätt att glida in i tankar kring sin egen litenhet i världsalltet. Och när vi på dagen nådde toppen av en kam och kunde blicka ned i en grönskande dal ett par tusen meter ned kände jag hur jag fylldes med starka känslor av odödlighet och styrka. Det var som att Nalle Puh och Highlander tog en fika ihop i min själ.

När jag for iväg till Indien hoppades jag på att ödet skulle bära på en förälskelse åt mig. Och jag fick rätt, det är en kärlek som lever än idag.

2 kommentarer:

  1. Inte för att vara den, men: "Na'vi".

    SvaraRadera