Majestätiskt flås

I helgen är det dags för ett nytt litet äventyr. Bergen kommer att vara lite mindre isiga och motorcykeln lite mer lik en Opel, men i övrigt blir det precis så här underbart.

Värmande vintersol

De senaste veckorna har vädret varit så deppigt att jag bara väntat på att Kevin Spacey skulle dyka upp med bortskurna fingertoppar och en pappkartong med ett kvinnohuvud i. Men idag var det äntligen VC-premiär i Norge. Det innebär att man får skrota omkring i morgonrock och laga långfrukost med Jacob Hård och Anders Blomqvist i bakgrunden. Något som bara kan överträffas av en fullsmockad Vinterstudio-dag eller livezappande från Vancouver i februari.

Nu ger jag mig ut i solen och kommer inte att sluta springa förrän den gått ned.

Den öppna skjortans land

I Sverige går man inte omkring med en helt uppknäppt vit skjorta. De flesta dagar på året är det alldeles för kallt. De andra dagarna faller det på så oerhört mycket mer. Man kommer liksom inte undan med det hur man än vrider och vänder på det. Ingen, inklusive dig själv, kan ta dig på allvar.

Jag har en dröm. Det är en dröm om att leva i ett land där man kommer undan med det. Ett land där det känns som världens naturligaste sak. Den öppna skjortans land.

Ett frö är sått

Begav mig idag genom kyla och rusk till Sibirien. Alltså inte den öster om Uralbergen utan den öster om Sveavägen. Där träffade jag två killar med en gemensam dröm - att göra jorden till en lite bättre plats att leva på. Och om det är något jag gillar så är det entreprenöriella visionärer. Därför känns det skitroligt att med början på onsdag kicka igång ett långsiktigt och spännande samarbete ihop!

Game on!

Så, då var det dags att lämna gräddhyllan för den här gången. Allt ni ser på bilden är till salu - från väggarna till bananen. Go nuts här.

2009 känns väldigt... 2009

Året 2009 känns som den där gästen man bjudit in till en anspråkslös och trevlig onsdagsmiddag tillsammans med en handfull andra vänner. Efterrätten är uppäten och både kaffet och sängfösaren har intagits. Folk tackar för sig och droppar av hemåt.

Men kvar sitter 2009 utan någon som helst känsla för att det är en dag imorgon också. Man försöker skicka signaler genom att gäspa subtilt. Man berättar att man ska upp tidigt och ställer retoriska frågor om att det kanske är dags att runda av. Då frågar 2009 om vi inte ska ta ett glas till. Man går ut i köket och börjar diska undan. Då slår sig 2009 lugnt ned på en stol och börjar mala om finanskrisen och Usain Bolts världsrekord. Man byter om till mysbyxor och går ut med soporna under tystnad. När man kommer in har 2009 tagit fram fotoalbumen ur bokhyllan och har tusen frågor om Thailandresan i februari...

Jag vill inte vara oartig 2009 och vi har verkligen haft det trevligt, men nu är det hög tid för dig att gå.

Upp!

Det är nästan omöjligt att hålla fötterna på jorden när man fingrar på Google Earth. Jag börjar planera för framtida äventyr och drömmer om avlägsna exotiska platser. Jag gör djupdykningar i Stilla havet och hittar små Marlon Brando-öar som bara ligger och väntar på att få oväntat besök. Det entusiastiska pirret i magen sprider sig ned till benen och jag går ut och springer ett par mil.

Tre timmar senare sitter jag i soffan igen. Jag kryssar sakta längs Amazonfloden för att plötsligt lägga om kursen i nordvästlig riktning och inom loppet av några sekunder befinna mig på odefinierad jakt i Alaska. Hungern gör sig påmind och en höstgryta tillagas Per Morberg-style. Efter den sena middagen hinns en liten avstickare till Madagaskar med innan John Blund slutligen stänger min äventyrsbok. Än har jag inte hittat mitt Paradise Falls men snart kommer jag att ge mig ut i världen och leta.

A wafer-thin mint for the spine

Slappna av i armarna, vrid in höften, säkra rätt, använd benen mer, tvärställ fötterna. Jag börjar haja i teorin men sånt här måste in i ryggmärgen. Problemet är att min ryggmärg börjar bli väldigt full. Under gårdagens pass kändes den som Mr. Creosote - och nedanför stod Johanna som den franska servitören och matade mig. När hon i slutet av passet, mycket vänligt, bad mig att trycka in röven lite mer mot väggen var det mintchokladen som fick allt att implodera.

Is it a bird? Is it a plane? No, it's Supergutten!

Har en ruskigt fin rytm i livet just nu. Mycket träning och jobb men ständigt utvilad och pigg. Är lätt i löpningen, stark på cykeln och klättringen går framåt. Min tidigare så sönderrostade gubbkropp fick till och med beröm av kiropraktorn för att ha blivit rörligare.

In i denna zon klev otippat Björn Dählie och förstärkte min känsla av odödlighet. Den gamle skiddemonen står nämligen bakom Nordeuropas snabbaste kläder. Sällan går jag igång på kläder men samtidigt kan jag inte blunda för norsk genialitet. Hela sortimentet andas speed och styrka. Trä din kropp i Dählie och du vill klubba sälar, simma över fjordar och odla 4-kiloshjärtan genom frustande backträning. Och som pricken över Holmenkollen har man tagit fram den här supergutt-dräkten som bara måste bli mitt nästa köp.

Bakhalt paradis

För en vecka sedan var det snöpremiär i Bruksvallarna och med äventyr för ögonen packade jag och min klättringspartner Johanna in skidorna i en hyrbil och drog iväg till Härjedalen för en intensiv helg.

Först körde man 4 timmar rakt norrut. Sedan svängde man vänster och fortsatte 4 timmar till.

Frukostvyn på lördagmorgonen. Det börjar verka kärlek banne mig.

20 år sedan sist och Bambi skulle ha skrattat sin höft ur led. Men framåt gick det och efter att ha tryckt på sju lager fästvalla fick vi ihop drygt 2 mil soldränkt stakning.

På kvällen blev det tävling i kärvhet. Reglerna var enkla - vem kan stå ute i kylan och äta glass längst.

Och borta i en skogsdunge stod vårt kära hem och väntade på oss.

Minus 10 grader krävde sin kokong men sen sov vi också som två harmoniska fjärilsungar.

Innan hemfärden på söndagen urartade förmiddagens milpass till en stilstudie i hybris. 10 minuter efter den här bilden ramlade jag dock och slog av mig svanskotan. Rätt ska vara rätt.