Under veckan har jag börjat se om några av Astrid Lindgrens filmatiserade böcker. Och det är sannolikt ingen slump. För det är i Astrids karaktärer jag hittar de drivkrafter som får mig att vilja hitta på äventyrliga ting. Precis som Ronja vill jag gå och akta mig för Helvetesgap och i likhet med Paradis-Oskar vill jag gärna gå på luffen någon gång per år.
För Astrid, hon kunde människan hon. Hon hade förmågan att fånga vårt väsens grundläggande känslor. Vi föds med en naturlig nyfikenhet och ser vi bara till att hålla den levande och inte glömmer bort att busa trots att vi blir lite äldre, ja då ska vi nog se att livet blir rätt underbart.
När jag igår sprang ett par mil genom Stockholm i ett av vinterns första snöfall kom jag mig själv väldigt nära. Jag kände hur enkla mina starkaste behov egentligen är. När jag sedan vaknade idag var sinnena vidöppna. Det kändes som att en ny kanal öppnats rakt in till själen. Det vore dumt att inte använda detta fönster till att fylla på med mer Astrid tänkte jag och cyklade iväg till Junibacken och tog en tur med Sagotåget. Därefter sprang jag in i Djurgårdens mörkaste Mattisskog för ytterligare ett långpass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar