Majestätiskt flås

I helgen är det dags för ett nytt litet äventyr. Bergen kommer att vara lite mindre isiga och motorcykeln lite mer lik en Opel, men i övrigt blir det precis så här underbart.

Värmande vintersol

De senaste veckorna har vädret varit så deppigt att jag bara väntat på att Kevin Spacey skulle dyka upp med bortskurna fingertoppar och en pappkartong med ett kvinnohuvud i. Men idag var det äntligen VC-premiär i Norge. Det innebär att man får skrota omkring i morgonrock och laga långfrukost med Jacob Hård och Anders Blomqvist i bakgrunden. Något som bara kan överträffas av en fullsmockad Vinterstudio-dag eller livezappande från Vancouver i februari.

Nu ger jag mig ut i solen och kommer inte att sluta springa förrän den gått ned.

Den öppna skjortans land

I Sverige går man inte omkring med en helt uppknäppt vit skjorta. De flesta dagar på året är det alldeles för kallt. De andra dagarna faller det på så oerhört mycket mer. Man kommer liksom inte undan med det hur man än vrider och vänder på det. Ingen, inklusive dig själv, kan ta dig på allvar.

Jag har en dröm. Det är en dröm om att leva i ett land där man kommer undan med det. Ett land där det känns som världens naturligaste sak. Den öppna skjortans land.

Ett frö är sått

Begav mig idag genom kyla och rusk till Sibirien. Alltså inte den öster om Uralbergen utan den öster om Sveavägen. Där träffade jag två killar med en gemensam dröm - att göra jorden till en lite bättre plats att leva på. Och om det är något jag gillar så är det entreprenöriella visionärer. Därför känns det skitroligt att med början på onsdag kicka igång ett långsiktigt och spännande samarbete ihop!

Game on!

Så, då var det dags att lämna gräddhyllan för den här gången. Allt ni ser på bilden är till salu - från väggarna till bananen. Go nuts här.

2009 känns väldigt... 2009

Året 2009 känns som den där gästen man bjudit in till en anspråkslös och trevlig onsdagsmiddag tillsammans med en handfull andra vänner. Efterrätten är uppäten och både kaffet och sängfösaren har intagits. Folk tackar för sig och droppar av hemåt.

Men kvar sitter 2009 utan någon som helst känsla för att det är en dag imorgon också. Man försöker skicka signaler genom att gäspa subtilt. Man berättar att man ska upp tidigt och ställer retoriska frågor om att det kanske är dags att runda av. Då frågar 2009 om vi inte ska ta ett glas till. Man går ut i köket och börjar diska undan. Då slår sig 2009 lugnt ned på en stol och börjar mala om finanskrisen och Usain Bolts världsrekord. Man byter om till mysbyxor och går ut med soporna under tystnad. När man kommer in har 2009 tagit fram fotoalbumen ur bokhyllan och har tusen frågor om Thailandresan i februari...

Jag vill inte vara oartig 2009 och vi har verkligen haft det trevligt, men nu är det hög tid för dig att gå.

Upp!

Det är nästan omöjligt att hålla fötterna på jorden när man fingrar på Google Earth. Jag börjar planera för framtida äventyr och drömmer om avlägsna exotiska platser. Jag gör djupdykningar i Stilla havet och hittar små Marlon Brando-öar som bara ligger och väntar på att få oväntat besök. Det entusiastiska pirret i magen sprider sig ned till benen och jag går ut och springer ett par mil.

Tre timmar senare sitter jag i soffan igen. Jag kryssar sakta längs Amazonfloden för att plötsligt lägga om kursen i nordvästlig riktning och inom loppet av några sekunder befinna mig på odefinierad jakt i Alaska. Hungern gör sig påmind och en höstgryta tillagas Per Morberg-style. Efter den sena middagen hinns en liten avstickare till Madagaskar med innan John Blund slutligen stänger min äventyrsbok. Än har jag inte hittat mitt Paradise Falls men snart kommer jag att ge mig ut i världen och leta.

A wafer-thin mint for the spine

Slappna av i armarna, vrid in höften, säkra rätt, använd benen mer, tvärställ fötterna. Jag börjar haja i teorin men sånt här måste in i ryggmärgen. Problemet är att min ryggmärg börjar bli väldigt full. Under gårdagens pass kändes den som Mr. Creosote - och nedanför stod Johanna som den franska servitören och matade mig. När hon i slutet av passet, mycket vänligt, bad mig att trycka in röven lite mer mot väggen var det mintchokladen som fick allt att implodera.

Is it a bird? Is it a plane? No, it's Supergutten!

Har en ruskigt fin rytm i livet just nu. Mycket träning och jobb men ständigt utvilad och pigg. Är lätt i löpningen, stark på cykeln och klättringen går framåt. Min tidigare så sönderrostade gubbkropp fick till och med beröm av kiropraktorn för att ha blivit rörligare.

In i denna zon klev otippat Björn Dählie och förstärkte min känsla av odödlighet. Den gamle skiddemonen står nämligen bakom Nordeuropas snabbaste kläder. Sällan går jag igång på kläder men samtidigt kan jag inte blunda för norsk genialitet. Hela sortimentet andas speed och styrka. Trä din kropp i Dählie och du vill klubba sälar, simma över fjordar och odla 4-kiloshjärtan genom frustande backträning. Och som pricken över Holmenkollen har man tagit fram den här supergutt-dräkten som bara måste bli mitt nästa köp.

Bakhalt paradis

För en vecka sedan var det snöpremiär i Bruksvallarna och med äventyr för ögonen packade jag och min klättringspartner Johanna in skidorna i en hyrbil och drog iväg till Härjedalen för en intensiv helg.

Först körde man 4 timmar rakt norrut. Sedan svängde man vänster och fortsatte 4 timmar till.

Frukostvyn på lördagmorgonen. Det börjar verka kärlek banne mig.

20 år sedan sist och Bambi skulle ha skrattat sin höft ur led. Men framåt gick det och efter att ha tryckt på sju lager fästvalla fick vi ihop drygt 2 mil soldränkt stakning.

På kvällen blev det tävling i kärvhet. Reglerna var enkla - vem kan stå ute i kylan och äta glass längst.

Och borta i en skogsdunge stod vårt kära hem och väntade på oss.

Minus 10 grader krävde sin kokong men sen sov vi också som två harmoniska fjärilsungar.

Innan hemfärden på söndagen urartade förmiddagens milpass till en stilstudie i hybris. 10 minuter efter den här bilden ramlade jag dock och slog av mig svanskotan. Rätt ska vara rätt.

Mitt andra hem

Att ha ett friluftsliv är väldigt likt livet som fyrabarnsfarsa. Jag måste numera köpa och laga mat tre gånger oftare än tidigare, det ligger ständigt skitiga kläder utspridda i hemmet och tvättar gör jag typ jämt. Och resten av min fritid ägnar jag åt logistikfrågor.

Titta han klättrar!

Vilken känsla! Jag smekte greppen som kvinnobröst, lekte med kroppens tyngdpunkt och använde både ben och brains. För första gången kände jag att det var klättring jag höll på med, inte två timmar av tjurskalliga pull-ups. Som belöning fick jag leka gibbonapa sista halvtimmen.

Bollen är i rullning

Under det gångna året har jag börjat fundera på att emigrera. Jag vet inte exakt när eller var men jag vet varför - jag kan Sverige.

Jag hör på någons dialekt varifrån i landet dom kommer. Jag kan tyda formella myndighetsbrev. Jag kan skriva formella myndighetsbrev. Med lite mer lust skulle jag kunna sänka mina räntekostnader med flera hundra kronor genom bara ett par telefonsamtal. Jag känner till i princip alla varumärken på Konsum. Jag vet vilka skor som är inne bland 19-åriga hipsters. Utan att bry mig ett skit om skor. Jag får sällan under 30 poäng i "På spåret". Jag kan referera till Lorry-sketcher lika lätt som jag kan berätta anekdoter från Ulf Dinkelspiels politiska liv. Och blir jag tvungen kan jag dra minst tre snapsvisor som skulle gå hem på vilken kräftskiva som helst.

Men det är ju så klart också skönt att simma omkring i sitt trygga akvarium, och att ha det mysigt är i sak ingen dum drivkraft. Hade inte människan strävat efter bekvämlighet så hade vi inte haft någon eld, något hjul eller några The Wire-boxar. Och för detta tackar jag mina förfäder. Men samtidigt kvarstår fysikens enkla sanning - utan friktion i livet, ingen värme till själen.

Så för att inte glida in i mellanmjölklandets medelklassmys så slog det mig idag att jag kanske borde göra mitt liv lite strävare genom att sälja min lägenhet och de flesta av mina prylar. Ett tämligen effektivt sätt att se till så att jag tar tag i frågorna "när" och "var". Så ikväll kontaktade jag några mäklare och öppnade ett Blocket-konto. Fortsättning följer.

Borgarnas kalla Sverige

Idag känner jag mig som en Ung Vänster-förening i Tranås. Det finns ingenting att göra och det är någon annans fel. Vi har vridit tillbaka klockan till medeltiden och sol väntas inte komma till huvudstaden förrän nästa torsdag. Jag måste helt enkelt planera in ett äventyr i närtid. Lite puls, lite kul och lite natur.

Jag hoppas att 15 km löpning och 50 apor får idéerna att lossna.

I en tråd från himlen

Foto: Okänd

Men om man nu ändå tappar greppet så är det så här man ska förlora sig själv. Rakt ut i ren skönhet.

Klättra för livet

Att tappa ett grepp är mycket värre än jag trodde. Det är ett svek mot dig själv på flera plan. Det första du känner är en stor besvikelse över din egen fysik. Att du låter dig besegras av mjölksyran. Snabbt efteråt följer besvikelsen över intellektet. Att du inte kunnat lösa hur du skulle ta dig vidare på väggen. Inom loppet av bara några sekunder förvandlas du från en odödlig spindelman till en självföraktande förlorare. Och likt ett smutsigt fattigjon fastkedjad vid en stupa hänger du i repet till allmän beskådan, tom på adrenalin men full av skam.

Förberedd från topp till tå

Har varit och storhandlat skidutrustning hos förträffligt proffsiga Skidsport i Bromma. Allt ifrån strumpa till stav. Hade ingen aning om att det var så skönt att glida omkring i full skidmundering, eller som jag numera kallar det - att Majbäcksmysa. Går att jämföra med hur George Costanza känner inför att vara draped in velvet.

Ey vintern, du kan börja rasa nu.

Cocaine Cowboy. Typ.

Det klart det finns något kittlande med knarkhandel. Så har nog alla känt som sett Scarface eller varit i Miami. Men tyvärr är jag ingen råbarkad exilkuban med storhetsvansinne utan blott en enkel lärarson från Värmland. Det är med andra ord inte troligt att jag kommer att flyga ett litet Cessna med fem balar kokain över internationellt vatten. Eller sy ihop dealar med Medellinkartellen i den mexikanska öknen.

I ljuset av detta måste jag därför säga att jag blev barnsligt förtjust över att ta emot två nya smakprover från Reztart idag.

Allt är inte höst som glimmar

På sommaren är det bästa jag vet att springa i skog och mark endast iklädd minimala och fjäderlätta shorts. Inget går upp mot att känna sig som ett brunstigt rådjur som skuttar fram mellan äng och vattendrag.

Men även en underbar höstdag kan man komma naturen sådär obscent nära. 2 mils söndagslöpning genom mamma jords färgladaste skogar och lyckan, ja den är gjord.

Mellanstadiets lekplats

Tyvärr har inte EU gått in och reglerat graderingen inom friklättring än, men näst efter jordbrukspolitiken bör det vara ett prioriterat område. Varje land tycks ha sin egen skala och det är lättare att få mjölksyra i vänster hjärnhalva än i underarmarna när man invigs i klättringsvärlden.

I Sverige kör man ofta enligt den franska modellen vilket är tacksamt. Den är enklast att haja då den är i princip identisk med hur den svenska grundskolan är uppbyggd. Från årskurs 3 upp till 9 med tre klasser (a, b, c) i varje årskull. Hierarkin följer också samma logik. Går man på lågstadiet är man en liten fjant och när man börjar på högstadiet räknas man till dom tuffa grabbarna.

Efter att ha testat på några väggar i Solna kan jag konstatera att jag har en bra bit kvar till synligt adamsäpple och moppemustasch.