Nytt gott år

Min jul var lite dömd redan på förhand. Hela min familj hade åkt på vinterkräksjukan och med endast ett par pepparkorn i magen och lite hopp i tanken åkte jag in i det kontaminerade området. Ett dygn av mys fick jag innan den bakteriologiska härdsmältan åt sig in i min oskyldiga kropp. Tågbiljetterna till Norrland fick rivas och istället fick jag påbörja min fysiska uppbyggnad igen.

Nu är jag sedan några dagar i alla fall där jag ska vara och några mils skidande i många graders kyla har det blivit. Klockar in på ungefär 10 mil totalt det här året, vilket är ungefär hälften av mitt mål. Jag får därför revidera mina planer och se till att jag har i alla fall 25 mil på snö innan Vasan i mars.

Men nu, nu tar vi och ringer in 2010.

Snabbare, högre, starkare

Idag hände något fullständigt unikt som sannolikt aldrig kommer att upprepas. Jag blev bäst i hela världen på något. En berusande och svindlande känsla även om det bara handlade om ett spel på telefonen där jag som snajdig mus skulle fånga ostbågar med min vespa.

Det fick mig dock att komma ihåg något jag lovat mig själv. Att försöka komma med i de Olympiska spelen. Det är en pojkdröm jag fortfarande har och som jag vill ge en ärlig chans. Jag tar gärna några år av mitt liv för att kanske komma med i en trupp och få tävla under de olympiska ringarna i Pierre de Coubertins anda. Optimalt är om jag kan flytta till ett exotiskt litet land där invånarna är gästvänliga men har ypperligt dåligt bollsinne.

I hela mitt liv har jag försökt att omge mig med människor som är lite bättre än jag på olika sätt och på olika saker. Det blir liksom roligare då. Och att få delta bland de allra bästa i världen vore därför helt fantastiskt.

Ungar på glid

Jag var lite rastlös på ledningsmötet på byrån igår. Fjärilarna i magen viftade nämligen hejvilt på sina öron av glädje för all snö som föll. Men så fort det var avslutat sprang jag hem och ringde Johanna och frågade om hon ville leka. Och det ville hon, så då blev det första bästa tub till Vasaparken!

Att vi bytte om just på Dalagatan 46 kändes rätt naturligt givet den senaste tidens insikter.

Sen kurade jag ihop mig till en oskarp björnunge och släppte på bromsen.

Min svans lämnade tydliga spår efter sig, något min rumpa inte varit sen att påminna mig om idag.

Efter att ha fått ett oannonserat vitt föremål kastat i ansiktet handlade jag instinktivt som Berlusconi och sökte mig förvirrat till dörröppningen på en bil.

Sen skulle det traverseras över lekplatsen. Faktiskt så nära isklättring vi varit i vinter än så länge.

Efter klättringen hade alla andra barn gått hem så då körde vi Skeleton-racing nedför backen.

Vilket kunde ha slutat illa. Mitt under ett av loppen attackerade ett träd Johanna som dock lyckades styra undan elegant i sista sekund.

Men bäst av allt var att inga föräldrar kom ut och ropade att man var tvungen att komma in och gå och lägga sig. Så vi kunde göra snöänglar mest hela natten.

Astrid visar vägen

Under veckan har jag börjat se om några av Astrid Lindgrens filmatiserade böcker. Och det är sannolikt ingen slump. För det är i Astrids karaktärer jag hittar de drivkrafter som får mig att vilja hitta på äventyrliga ting. Precis som Ronja vill jag gå och akta mig för Helvetesgap och i likhet med Paradis-Oskar vill jag gärna gå på luffen någon gång per år.

För Astrid, hon kunde människan hon. Hon hade förmågan att fånga vårt väsens grundläggande känslor. Vi föds med en naturlig nyfikenhet och ser vi bara till att hålla den levande och inte glömmer bort att busa trots att vi blir lite äldre, ja då ska vi nog se att livet blir rätt underbart.

När jag igår sprang ett par mil genom Stockholm i ett av vinterns första snöfall kom jag mig själv väldigt nära. Jag kände hur enkla mina starkaste behov egentligen är. När jag sedan vaknade idag var sinnena vidöppna. Det kändes som att en ny kanal öppnats rakt in till själen. Det vore dumt att inte använda detta fönster till att fylla på med mer Astrid tänkte jag och cyklade iväg till Junibacken och tog en tur med Sagotåget. Därefter sprang jag in i Djurgårdens mörkaste Mattisskog för ytterligare ett långpass.

Min Nano Puff

Det är när man minst anar det som kärleken slår till. Och snacka om att jag blev blixtförälskad när den här mannen steg in i mitt liv. Vi hittade varandra i en butik på söder för några veckor sedan. Han stod och hängde bakom underställen och såg stenhård ut. Vi tog en fika ihop och vips så flyttade han in. Vi trivs verkligen jättebra ihop, speciellt när vi gör saker tillsammans i naturen men livet som sambo med en tystlåten argentinare är inte problemfritt.

Står inte maten på bordet när han kommer hem börjas det direkt demonstreras och ställas till scener.

Jag har sagt åt honom att i den här lägenheten röker vi inte, men det bryr han sig aldrig om. Tack och lov för att han har börjat öppna fönstret på glänt i alla fall.

Men även om han verkar råbarkad på ytan så finns där ett blödigt hjärta. Vid flera tillfällen har jag upptäckt honom med en flaska Talisman tittande på Clintan i The Eiger Sanction. Jag brukar fråga om han trivs här men jag får aldrig något svar tillbaka.

Äventyrarnamn

Kropp, Sträng, Skinnarmo, Reuterswärd, Ghandi, Ostelius, Pompe, Corax. Det säger sig självt, jag måste byta namn om jag ska ge mig ut i världen på äventyr. Har därför så smått börjat fila på några tänkbara nya efternamn:

Torso

Lövberge-Frost

Örnkross

Blod-Clump

Cronfågel

Snökirk

Råstark

Smörvrede

Hälgedalen

I helgen väntar lugna dagar tillsammans med André Pops och Vinterstudion. Jag slänger in några timmar tennis och ett par mils löpning för att inte rosta ihop helt. Annat var det dock förra helgen, då jag och Johanna återigen for norrut.

50 liter etanol draget från höften och off we went.

Varför betala 60 laxar per kvadratmeter när man kan trampa upp ett nytt boende alldeles gratis på några minuter. När trångboddheten kom krypande stampade vi snabbt ut en altan i söderläge.

När vi vaknade på lördagen var året 1940 och Norge hade precis invaderats av Nazityskland. Här fanns med andra ord ingen tid att förlora. På med laggen och ut på fjället för att leta quislingar i kung Haakons namn. Efter 4 mil kände jag mig mer som kanonmat än som en svensk tiger.

På söndagen hade vi blivit entledigade från kriget vilket öppnade för lite improviserad klättring. I brist på berg fick en björk duga. Upp gick bra.

Ner gick sämre. Med ett par meter kvar gav grenen upp och jag landade i en liten porlande och ack så iskall bäck.

Johanna å sin sida använde sin söndag precis som det anstår ett barn. Att med egen kraft framkalla små intensiva snöfall var en aktivitet som till synes omöjligen kunde bli tråkig.

Ett snabbt klädombyte efter doppet och innan hemfärd. Måste säga att vi fick till fondväggen i vardagsrummet rätt bra.

Tre renar, skog, en bilolycka, mer skog och totalt mörker. Efter sju timmar fick vi stanna och sova under en radiomast i närheten av Månkarbo. Där har ni den mindre charmanta sidan av en Norrlandsresa.

Såld på livet

Såld! Mentalt har jag redan flyttat ut men från och med februari är jag formellt bostadsrättsbefriad. Ibland känner jag mig som en cancersjuk Patrick Swayze då mycket just nu handlar om att avveckla och avsluta. Men ännu oftare känner jag mig som Billy Crystal i slutscenen av "När Harry mötte Sally". För när man vet hur man vill leva resten av sitt liv, då vill man att resten av sitt liv ska börja så fort som möjligt.