2009 känns väldigt... 2009

Året 2009 känns som den där gästen man bjudit in till en anspråkslös och trevlig onsdagsmiddag tillsammans med en handfull andra vänner. Efterrätten är uppäten och både kaffet och sängfösaren har intagits. Folk tackar för sig och droppar av hemåt.

Men kvar sitter 2009 utan någon som helst känsla för att det är en dag imorgon också. Man försöker skicka signaler genom att gäspa subtilt. Man berättar att man ska upp tidigt och ställer retoriska frågor om att det kanske är dags att runda av. Då frågar 2009 om vi inte ska ta ett glas till. Man går ut i köket och börjar diska undan. Då slår sig 2009 lugnt ned på en stol och börjar mala om finanskrisen och Usain Bolts världsrekord. Man byter om till mysbyxor och går ut med soporna under tystnad. När man kommer in har 2009 tagit fram fotoalbumen ur bokhyllan och har tusen frågor om Thailandresan i februari...

Jag vill inte vara oartig 2009 och vi har verkligen haft det trevligt, men nu är det hög tid för dig att gå.

Upp!

Det är nästan omöjligt att hålla fötterna på jorden när man fingrar på Google Earth. Jag börjar planera för framtida äventyr och drömmer om avlägsna exotiska platser. Jag gör djupdykningar i Stilla havet och hittar små Marlon Brando-öar som bara ligger och väntar på att få oväntat besök. Det entusiastiska pirret i magen sprider sig ned till benen och jag går ut och springer ett par mil.

Tre timmar senare sitter jag i soffan igen. Jag kryssar sakta längs Amazonfloden för att plötsligt lägga om kursen i nordvästlig riktning och inom loppet av några sekunder befinna mig på odefinierad jakt i Alaska. Hungern gör sig påmind och en höstgryta tillagas Per Morberg-style. Efter den sena middagen hinns en liten avstickare till Madagaskar med innan John Blund slutligen stänger min äventyrsbok. Än har jag inte hittat mitt Paradise Falls men snart kommer jag att ge mig ut i världen och leta.

A wafer-thin mint for the spine

Slappna av i armarna, vrid in höften, säkra rätt, använd benen mer, tvärställ fötterna. Jag börjar haja i teorin men sånt här måste in i ryggmärgen. Problemet är att min ryggmärg börjar bli väldigt full. Under gårdagens pass kändes den som Mr. Creosote - och nedanför stod Johanna som den franska servitören och matade mig. När hon i slutet av passet, mycket vänligt, bad mig att trycka in röven lite mer mot väggen var det mintchokladen som fick allt att implodera.

Is it a bird? Is it a plane? No, it's Supergutten!

Har en ruskigt fin rytm i livet just nu. Mycket träning och jobb men ständigt utvilad och pigg. Är lätt i löpningen, stark på cykeln och klättringen går framåt. Min tidigare så sönderrostade gubbkropp fick till och med beröm av kiropraktorn för att ha blivit rörligare.

In i denna zon klev otippat Björn Dählie och förstärkte min känsla av odödlighet. Den gamle skiddemonen står nämligen bakom Nordeuropas snabbaste kläder. Sällan går jag igång på kläder men samtidigt kan jag inte blunda för norsk genialitet. Hela sortimentet andas speed och styrka. Trä din kropp i Dählie och du vill klubba sälar, simma över fjordar och odla 4-kiloshjärtan genom frustande backträning. Och som pricken över Holmenkollen har man tagit fram den här supergutt-dräkten som bara måste bli mitt nästa köp.

Bakhalt paradis

För en vecka sedan var det snöpremiär i Bruksvallarna och med äventyr för ögonen packade jag och min klättringspartner Johanna in skidorna i en hyrbil och drog iväg till Härjedalen för en intensiv helg.

Först körde man 4 timmar rakt norrut. Sedan svängde man vänster och fortsatte 4 timmar till.

Frukostvyn på lördagmorgonen. Det börjar verka kärlek banne mig.

20 år sedan sist och Bambi skulle ha skrattat sin höft ur led. Men framåt gick det och efter att ha tryckt på sju lager fästvalla fick vi ihop drygt 2 mil soldränkt stakning.

På kvällen blev det tävling i kärvhet. Reglerna var enkla - vem kan stå ute i kylan och äta glass längst.

Och borta i en skogsdunge stod vårt kära hem och väntade på oss.

Minus 10 grader krävde sin kokong men sen sov vi också som två harmoniska fjärilsungar.

Innan hemfärden på söndagen urartade förmiddagens milpass till en stilstudie i hybris. 10 minuter efter den här bilden ramlade jag dock och slog av mig svanskotan. Rätt ska vara rätt.

Mitt andra hem

Att ha ett friluftsliv är väldigt likt livet som fyrabarnsfarsa. Jag måste numera köpa och laga mat tre gånger oftare än tidigare, det ligger ständigt skitiga kläder utspridda i hemmet och tvättar gör jag typ jämt. Och resten av min fritid ägnar jag åt logistikfrågor.

Titta han klättrar!

Vilken känsla! Jag smekte greppen som kvinnobröst, lekte med kroppens tyngdpunkt och använde både ben och brains. För första gången kände jag att det var klättring jag höll på med, inte två timmar av tjurskalliga pull-ups. Som belöning fick jag leka gibbonapa sista halvtimmen.

Bollen är i rullning

Under det gångna året har jag börjat fundera på att emigrera. Jag vet inte exakt när eller var men jag vet varför - jag kan Sverige.

Jag hör på någons dialekt varifrån i landet dom kommer. Jag kan tyda formella myndighetsbrev. Jag kan skriva formella myndighetsbrev. Med lite mer lust skulle jag kunna sänka mina räntekostnader med flera hundra kronor genom bara ett par telefonsamtal. Jag känner till i princip alla varumärken på Konsum. Jag vet vilka skor som är inne bland 19-åriga hipsters. Utan att bry mig ett skit om skor. Jag får sällan under 30 poäng i "På spåret". Jag kan referera till Lorry-sketcher lika lätt som jag kan berätta anekdoter från Ulf Dinkelspiels politiska liv. Och blir jag tvungen kan jag dra minst tre snapsvisor som skulle gå hem på vilken kräftskiva som helst.

Men det är ju så klart också skönt att simma omkring i sitt trygga akvarium, och att ha det mysigt är i sak ingen dum drivkraft. Hade inte människan strävat efter bekvämlighet så hade vi inte haft någon eld, något hjul eller några The Wire-boxar. Och för detta tackar jag mina förfäder. Men samtidigt kvarstår fysikens enkla sanning - utan friktion i livet, ingen värme till själen.

Så för att inte glida in i mellanmjölklandets medelklassmys så slog det mig idag att jag kanske borde göra mitt liv lite strävare genom att sälja min lägenhet och de flesta av mina prylar. Ett tämligen effektivt sätt att se till så att jag tar tag i frågorna "när" och "var". Så ikväll kontaktade jag några mäklare och öppnade ett Blocket-konto. Fortsättning följer.

Borgarnas kalla Sverige

Idag känner jag mig som en Ung Vänster-förening i Tranås. Det finns ingenting att göra och det är någon annans fel. Vi har vridit tillbaka klockan till medeltiden och sol väntas inte komma till huvudstaden förrän nästa torsdag. Jag måste helt enkelt planera in ett äventyr i närtid. Lite puls, lite kul och lite natur.

Jag hoppas att 15 km löpning och 50 apor får idéerna att lossna.

I en tråd från himlen

Foto: Okänd

Men om man nu ändå tappar greppet så är det så här man ska förlora sig själv. Rakt ut i ren skönhet.

Klättra för livet

Att tappa ett grepp är mycket värre än jag trodde. Det är ett svek mot dig själv på flera plan. Det första du känner är en stor besvikelse över din egen fysik. Att du låter dig besegras av mjölksyran. Snabbt efteråt följer besvikelsen över intellektet. Att du inte kunnat lösa hur du skulle ta dig vidare på väggen. Inom loppet av bara några sekunder förvandlas du från en odödlig spindelman till en självföraktande förlorare. Och likt ett smutsigt fattigjon fastkedjad vid en stupa hänger du i repet till allmän beskådan, tom på adrenalin men full av skam.

Förberedd från topp till tå

Har varit och storhandlat skidutrustning hos förträffligt proffsiga Skidsport i Bromma. Allt ifrån strumpa till stav. Hade ingen aning om att det var så skönt att glida omkring i full skidmundering, eller som jag numera kallar det - att Majbäcksmysa. Går att jämföra med hur George Costanza känner inför att vara draped in velvet.

Ey vintern, du kan börja rasa nu.

Cocaine Cowboy. Typ.

Det klart det finns något kittlande med knarkhandel. Så har nog alla känt som sett Scarface eller varit i Miami. Men tyvärr är jag ingen råbarkad exilkuban med storhetsvansinne utan blott en enkel lärarson från Värmland. Det är med andra ord inte troligt att jag kommer att flyga ett litet Cessna med fem balar kokain över internationellt vatten. Eller sy ihop dealar med Medellinkartellen i den mexikanska öknen.

I ljuset av detta måste jag därför säga att jag blev barnsligt förtjust över att ta emot två nya smakprover från Reztart idag.

Allt är inte höst som glimmar

På sommaren är det bästa jag vet att springa i skog och mark endast iklädd minimala och fjäderlätta shorts. Inget går upp mot att känna sig som ett brunstigt rådjur som skuttar fram mellan äng och vattendrag.

Men även en underbar höstdag kan man komma naturen sådär obscent nära. 2 mils söndagslöpning genom mamma jords färgladaste skogar och lyckan, ja den är gjord.

Mellanstadiets lekplats

Tyvärr har inte EU gått in och reglerat graderingen inom friklättring än, men näst efter jordbrukspolitiken bör det vara ett prioriterat område. Varje land tycks ha sin egen skala och det är lättare att få mjölksyra i vänster hjärnhalva än i underarmarna när man invigs i klättringsvärlden.

I Sverige kör man ofta enligt den franska modellen vilket är tacksamt. Den är enklast att haja då den är i princip identisk med hur den svenska grundskolan är uppbyggd. Från årskurs 3 upp till 9 med tre klasser (a, b, c) i varje årskull. Hierarkin följer också samma logik. Går man på lågstadiet är man en liten fjant och när man börjar på högstadiet räknas man till dom tuffa grabbarna.

Efter att ha testat på några väggar i Solna kan jag konstatera att jag har en bra bit kvar till synligt adamsäpple och moppemustasch.

Fett med fett

På hög höjd förbränner man inte fett, däremot vittrar ens muskler bort. Så som jag ser det har jag därför två val - antingen bli ett dött, förfruset skelett eller bli ett levande, lönnfett skelett. Och eftersom jag gillar att leva kommer jag att behöva överge min nuvarande Okinawa-modell i slutspurten.

Och det finns verkligen inga genvägar fram till den perfekta fetman. Jag måste trycka ohyggliga mängder mat eftersom min metabolism är diabolisk. När jag under mina dekadenta ungdomsår åt 300 gram chips som middag fyra dagar i veckan gick jag ned i vikt.

Men tack och lov finns det förebilder. Någon månad innan det är dags tänker jag börja följa Stenbeck-dieten. Hans matvanor får det där första frosseri-offret i Seven att framstå som en anorektisk liten speta. Leif GW Persson, som ofta dinerade med Kinnevik-bossen, berättade hur en afton kunde avnjutas:

"Först började vi med soppa, champagne och gammeldansk. Sen följde snittar med löjrom och kaviar och brännvin. Sedan brakade det loss på allvar – med oxrullader och förstärkt potatispuré och kanske en ålmacka eller två och så ost och efterrätter och rödvin, med mera, med mera. Sen var det dags för vickning – potatismos gjord på vispgrädde, äggula och en och annan potatis. I detta rördes en stor burk rysk kaviar."

Hur jag kommer att må efter en sådan paltkoma? Ungefär så här skulle jag tro:

Målet uppnått!

Idag nådde jag så äntligen över 8000 meter! Ni som följt bloggen vet hur tuffa mina förberedelser har varit den senaste månaden. Här följer en kort summering.

Dom långa, ringlande köerna i gryningen förbyttes snabbt till en relativt enkel uppstigning. Fick i mig bra med snacks på vägen och kände mig stark. Det kändes som att höjdmetrarna bara flög förbi. Och vilken fantastisk utsikt jag fick när jag väl var uppe! Klarblå himmel och sol. Passade på att njuta och hann faktiskt med att lusläsa DN och spela en och en halv timme Doodle Jump innan det var dags för nedstigning. Men då satte tröttheten in. Jag hade uppenbarligen överskattat min uthållighet. Tror att jag kan ha slumrat till ett par gånger men som av ett mirakel kom jag ändå ned oskadd.

Så avslutningsvis vill jag från baslägrets lugna vrå tacka för allt intresse och stöd jag fått på vägen, tack!

Dreams

Igår kväll injicerade Fleetwood Mac en kanyl med inspiration rakt in i min blodrikaste livsnerv. Ruset har fortfarande inte lämnat kroppen och tankarna är ute på soligt grönbete. Och av bara farten gjorde jag 119 apor på en timme.

Rubbade balanser

Skrockfullhet har aldrig varit min pryl. Jag har inga problem med att lägga nycklar på bord och ser gatubrunnar som en naturlig del av gångstråk. Jag kan till och med ropa hej innan jag gått över en bäck. Men i natt hände något oförklarligt.

Efter att ha målat en vägg igår var jag tvungen att flytta min säng en aning. Färgen torkade, kvällen kom och jag struntade i att flytta tillbaka den. Och vad händer? Jo, jag vaknar med nackspärr och en semiförkylning. Har jag hamnat i konflikt med postulerande energiflöden? Ful-lattjade jag med rummets meridianer? Sov jag precis i ett currykryss?

Hela min västerländska rationalitet har nu rubbats i grunden. I värsta fall kommer jag att vara tvungen att släpa med mig en massa fengshui-litteratur till Himalaya för att mina balanser inte ska rubbas helt.

No man is an island

Det här är inget soloprojekt. Jag är en bebis som försöker lära mig gå, men utan stöd kommer jag bara att kryphasa baklänges in i ett hörn och börja gråta. För att realisera min dröm kommer jag därför att försöka hitta inspirerande och ömsesidigt givande samarbeten med olika människor och företag. Så var ingen främling om du tror att du kan hjälpa till eller har tips på någon jag borde träffa. Jag lovar att ta med fikabröd och bra idéer!

Det första företaget som kommer hjälpa mig into thin air, är One River. De har utvecklat ett naturligt energitillskott som heter Reztart som jag numera använder flitigt. Det är ett tillskott som ser till att hålla blodsockret på en jämn nivå och som gör att jag orkar mer och längre.

Det var i samband med att jag uppfyllde en annan barndomsdröm som jag började använda Reztart. Läs gärna mer om det äventyret här!