Nöjdheten

Rickard: Bara en dåre bloggar när det är sommar i Sverige.

Formen gryr

Rickard: Idag när jag var ute och körde progressiva långintervaller i Hagaparken hittade jag en sten som jag var tvungen att vända på. Och vad låg där och gömde sig om inte en begynnande sommarform.

De senaste veckorna har mitt imaginära löparjag hakat av mig själv när vi tryckt på i spåren. Det har känts som att benen varit fulla med maizena. Men när vi släppte på idag så hängde jag äntligen med och fick se soluppgången för den sub 40-mil som är tänkt att komma lagom till industrisemestern.

Följer också utvecklingen i Himalaya med ett halvt öga. Den kommande månaden kommer många toppförsök att göras och jag läste att man bara i BC på Everest nordsida nu kan räkna till över 180 tält.

Min sommarvisa

Rickard: Du ska inte tro att det blir sommar ifall inte nån sätter fart. Efter en vinter fylld med långa konditionspass har det blivit dags att bygga mer kvalitetskött. In i gymmet, upp i backar och mosa mjölksyra. Men att motivera sig själv att få Mont Ventoux-muskler är ingen lätt sak, därför har jag tagit hjälp av två tränare. Under varje pass vakar någon av dessa män över mig och ger mig kraft att pusha lite till.

Eftersom vi umgås åtminstone sex pass i veckan kan det vara på sin plats att jag presenterar dem för er.

Gil Reyes - legendarisk amerikansk fystränare och mentorernas mentor. Han tog en förvirrad tonårs-Agassi under sina vingar och förvandlade honom till en klok Grand Slam-mästare.

Kenneth Riggberger - världsrekordhållare i 10-kamp på 70-talet. En världsrekordsserie han för övrigt satte på en halvtimme. "Coach" Riggberger gjorde sedan man av Henrik Dagård genom sin stenhårda regim.

Vår första dejt

Rickard: Hösten 2002 var jag på en konferens på Aiya Napa. Någonstans mellan ett seminariepass och ett skumparty träffade jag en bedårande schweizisk tjej. Tyvärr kunde vi inte löpa linan ut då hon var upptagen på hemmaplan. Men det kommande året höll vi ändå kontakt via brev och ett och annat telefonsamtal.

I början av 2004 berättade hon för mig att hon hade gjort slut med sin pojkvän och bokat in en tre månader lång resa till Indien samma sommar. Eftersom jag skulle avsluta en projektanställning i juni svarade jag genast att vi borde sy ihop en dejt någonstans i Himachal Pradesh.

Sagt och gjort. I början av juli landade jag i Dehli och efter att ha vimsat omkring ett par veckor längs den pakistanska gränsen utan att få i mig i princip någon näring åkte jag ned till det våldsamt heta låglandet igen. Där, på ett hotell i Chandigarh, bestämde vi att vi skulle ses.

En eftermiddag, precis efter att jag hade ätit en misstänkt halvdöd kyckling, knackade det på hotellrummets dörr. En utmärglad, hålögd och sönderbränd kille öppnade och möttes av en genomförkyld kvinna som inte hade duschat på flera dagar. En verklighet så verklig att den slog en klockren strike på de höga förväntningar vi byggt upp till minnesbilderna av varandra på en cypriotisk strand.

När vi skiljdes åt på en skitig busshållplats i Manali några dagar senare kunde vi konstatera att våra känslor för varandra inte hade tagit fart. Hon tog en buss söderut mot Bombay och själv beslutade jag mig för att fortsätta norrut mot Himalaya då jag var i stort behov av färre människor per kvadratmeter.

En 18 timmar lång jeeptur tog mig till Ladakh och de höga toppar som ramade in resan slog direkt an något i mig. Så fort jag kunde, och en redig förkylning till trots, hörde jag mig för om det fanns några leder upp på 5000 meter. Jag lyckades hooka upp en vandring tillsammans med en kanadensisk kvinnlig bergsklättrare och en lokal guide. De första dagarna av trekking kände jag hur mina sinnen förstärktes markant. Jag kände hur avståndet mellan naturen och mig själv minskade. Jag kände mig som en avatar på kokain.

Miljön gjorde också djupa existentiella avtryck. När fullmånen mitt på natten lyste upp de majestätiska giganterna var det lätt att glida in i tankar kring sin egen litenhet i världsalltet. Och när vi på dagen nådde toppen av en kam och kunde blicka ned i en grönskande dal ett par tusen meter ned kände jag hur jag fylldes med starka känslor av odödlighet och styrka. Det var som att Nalle Puh och Highlander tog en fika ihop i min själ.

När jag for iväg till Indien hoppades jag på att ödet skulle bära på en förälskelse åt mig. Och jag fick rätt, det är en kärlek som lever än idag.

Canis mortuus est

Rickard: Känner mig som en 16 år gammal labrador. Vill mest rulla ihop mig i min korg och lämnas ifred. När jag vaknar får jag knappt upp ögonen av allt gojs och mina ben bär mig knappt när jag ska ut och rasta mig själv. Igår tappade jag smaken och med den livsgnistan. Inte mycket talar för att jag kommer överleva men jag ska kämpa hårt. Precis så hårt som vi män kämpar när vi blir riktigt förkylda.

Detta har hänt

Rickard: Bloggandet kom visst av sig lite där. Men livet i den digitala världen speglar inte den utanför. Låt mig för enkelhetens skull summera de senaste två månaderna i fem bilder.

Jag började året med tre veckor i Australien. Två dagar i Sydney och resten i Melbourne där Federer upptog i princip all min uppmärksamhet.

Väl hemma i början av februari förkovrade jag mig i nyinköpt äventyrslektyr - från halvlyckade Everestbestigningar till hellyckade Afrikavandringar.

Sen var det dags att städa ur och lämna gräddhyllan. Möblerna gick som smör på Blocket och resten av mina prylar fann nya hem efter en snabbarrangerad yard sale.

Efter en vecka hos en kompis hittade jag sedan ett rum i Vasastan att kampera i under vår och sommar. Och utan flyttbestyr som undanflykt skrapade jag ihop 10 mil skidåkning till innan det var dags för Vasaloppet. Mina farhågor om en stenhård helvetesdag förbyttes under söndagen snabbt till en trivsam känsla av lång friluftsdag i fin natur.

Och vips så befinner vi oss i nutid. I helgen har jag tryckt 44 avsnitt av "Vad blir det för mat" och insett att jag måste lägga mer tid i mitt liv på att göra riktiga fonder och uppfostra vackra döttrar än vad jag gör idag.

Monkey business

Jo, jag hade ju ett mål till att nå innan nyår. Mina 20 apor. Lyckades inte riktigt men känner mig ändå nöjd med de 16 jag klarade. De sista fyra offrade jag till förmån för mer konditionsträning. För den här vargavintern känns som en rätt personlig passning till mig. Efter att ha hatat kyla under hela mitt vuxna liv så bestämde jag mig i höstas för att göra tvärtom. Och helt plötsligt förvandlas Sverige till Sibirien. Vad annat kan jag göra än att gå ut och plåga lungorna om kvällarna?

Gärdet har blivit mitt Yellowstone och när jag frustar fram i cirklar på slätterna i skuggan av Kaknästornet känner jag mig som en ensam wapitihjort. Min svängradie är lång och klumpig, jag tänker hela tiden på mat och våren och jag är konstant rädd för att lösspringande, aggressiva hunddjur ska attackera mig.

Nytt gott år

Min jul var lite dömd redan på förhand. Hela min familj hade åkt på vinterkräksjukan och med endast ett par pepparkorn i magen och lite hopp i tanken åkte jag in i det kontaminerade området. Ett dygn av mys fick jag innan den bakteriologiska härdsmältan åt sig in i min oskyldiga kropp. Tågbiljetterna till Norrland fick rivas och istället fick jag påbörja min fysiska uppbyggnad igen.

Nu är jag sedan några dagar i alla fall där jag ska vara och några mils skidande i många graders kyla har det blivit. Klockar in på ungefär 10 mil totalt det här året, vilket är ungefär hälften av mitt mål. Jag får därför revidera mina planer och se till att jag har i alla fall 25 mil på snö innan Vasan i mars.

Men nu, nu tar vi och ringer in 2010.

Snabbare, högre, starkare

Idag hände något fullständigt unikt som sannolikt aldrig kommer att upprepas. Jag blev bäst i hela världen på något. En berusande och svindlande känsla även om det bara handlade om ett spel på telefonen där jag som snajdig mus skulle fånga ostbågar med min vespa.

Det fick mig dock att komma ihåg något jag lovat mig själv. Att försöka komma med i de Olympiska spelen. Det är en pojkdröm jag fortfarande har och som jag vill ge en ärlig chans. Jag tar gärna några år av mitt liv för att kanske komma med i en trupp och få tävla under de olympiska ringarna i Pierre de Coubertins anda. Optimalt är om jag kan flytta till ett exotiskt litet land där invånarna är gästvänliga men har ypperligt dåligt bollsinne.

I hela mitt liv har jag försökt att omge mig med människor som är lite bättre än jag på olika sätt och på olika saker. Det blir liksom roligare då. Och att få delta bland de allra bästa i världen vore därför helt fantastiskt.

Ungar på glid

Jag var lite rastlös på ledningsmötet på byrån igår. Fjärilarna i magen viftade nämligen hejvilt på sina öron av glädje för all snö som föll. Men så fort det var avslutat sprang jag hem och ringde Johanna och frågade om hon ville leka. Och det ville hon, så då blev det första bästa tub till Vasaparken!

Att vi bytte om just på Dalagatan 46 kändes rätt naturligt givet den senaste tidens insikter.

Sen kurade jag ihop mig till en oskarp björnunge och släppte på bromsen.

Min svans lämnade tydliga spår efter sig, något min rumpa inte varit sen att påminna mig om idag.

Efter att ha fått ett oannonserat vitt föremål kastat i ansiktet handlade jag instinktivt som Berlusconi och sökte mig förvirrat till dörröppningen på en bil.

Sen skulle det traverseras över lekplatsen. Faktiskt så nära isklättring vi varit i vinter än så länge.

Efter klättringen hade alla andra barn gått hem så då körde vi Skeleton-racing nedför backen.

Vilket kunde ha slutat illa. Mitt under ett av loppen attackerade ett träd Johanna som dock lyckades styra undan elegant i sista sekund.

Men bäst av allt var att inga föräldrar kom ut och ropade att man var tvungen att komma in och gå och lägga sig. Så vi kunde göra snöänglar mest hela natten.

Astrid visar vägen

Under veckan har jag börjat se om några av Astrid Lindgrens filmatiserade böcker. Och det är sannolikt ingen slump. För det är i Astrids karaktärer jag hittar de drivkrafter som får mig att vilja hitta på äventyrliga ting. Precis som Ronja vill jag gå och akta mig för Helvetesgap och i likhet med Paradis-Oskar vill jag gärna gå på luffen någon gång per år.

För Astrid, hon kunde människan hon. Hon hade förmågan att fånga vårt väsens grundläggande känslor. Vi föds med en naturlig nyfikenhet och ser vi bara till att hålla den levande och inte glömmer bort att busa trots att vi blir lite äldre, ja då ska vi nog se att livet blir rätt underbart.

När jag igår sprang ett par mil genom Stockholm i ett av vinterns första snöfall kom jag mig själv väldigt nära. Jag kände hur enkla mina starkaste behov egentligen är. När jag sedan vaknade idag var sinnena vidöppna. Det kändes som att en ny kanal öppnats rakt in till själen. Det vore dumt att inte använda detta fönster till att fylla på med mer Astrid tänkte jag och cyklade iväg till Junibacken och tog en tur med Sagotåget. Därefter sprang jag in i Djurgårdens mörkaste Mattisskog för ytterligare ett långpass.

Min Nano Puff

Det är när man minst anar det som kärleken slår till. Och snacka om att jag blev blixtförälskad när den här mannen steg in i mitt liv. Vi hittade varandra i en butik på söder för några veckor sedan. Han stod och hängde bakom underställen och såg stenhård ut. Vi tog en fika ihop och vips så flyttade han in. Vi trivs verkligen jättebra ihop, speciellt när vi gör saker tillsammans i naturen men livet som sambo med en tystlåten argentinare är inte problemfritt.

Står inte maten på bordet när han kommer hem börjas det direkt demonstreras och ställas till scener.

Jag har sagt åt honom att i den här lägenheten röker vi inte, men det bryr han sig aldrig om. Tack och lov för att han har börjat öppna fönstret på glänt i alla fall.

Men även om han verkar råbarkad på ytan så finns där ett blödigt hjärta. Vid flera tillfällen har jag upptäckt honom med en flaska Talisman tittande på Clintan i The Eiger Sanction. Jag brukar fråga om han trivs här men jag får aldrig något svar tillbaka.

Äventyrarnamn

Kropp, Sträng, Skinnarmo, Reuterswärd, Ghandi, Ostelius, Pompe, Corax. Det säger sig självt, jag måste byta namn om jag ska ge mig ut i världen på äventyr. Har därför så smått börjat fila på några tänkbara nya efternamn:

Torso

Lövberge-Frost

Örnkross

Blod-Clump

Cronfågel

Snökirk

Råstark

Smörvrede

Hälgedalen

I helgen väntar lugna dagar tillsammans med André Pops och Vinterstudion. Jag slänger in några timmar tennis och ett par mils löpning för att inte rosta ihop helt. Annat var det dock förra helgen, då jag och Johanna återigen for norrut.

50 liter etanol draget från höften och off we went.

Varför betala 60 laxar per kvadratmeter när man kan trampa upp ett nytt boende alldeles gratis på några minuter. När trångboddheten kom krypande stampade vi snabbt ut en altan i söderläge.

När vi vaknade på lördagen var året 1940 och Norge hade precis invaderats av Nazityskland. Här fanns med andra ord ingen tid att förlora. På med laggen och ut på fjället för att leta quislingar i kung Haakons namn. Efter 4 mil kände jag mig mer som kanonmat än som en svensk tiger.

På söndagen hade vi blivit entledigade från kriget vilket öppnade för lite improviserad klättring. I brist på berg fick en björk duga. Upp gick bra.

Ner gick sämre. Med ett par meter kvar gav grenen upp och jag landade i en liten porlande och ack så iskall bäck.

Johanna å sin sida använde sin söndag precis som det anstår ett barn. Att med egen kraft framkalla små intensiva snöfall var en aktivitet som till synes omöjligen kunde bli tråkig.

Ett snabbt klädombyte efter doppet och innan hemfärd. Måste säga att vi fick till fondväggen i vardagsrummet rätt bra.

Tre renar, skog, en bilolycka, mer skog och totalt mörker. Efter sju timmar fick vi stanna och sova under en radiomast i närheten av Månkarbo. Där har ni den mindre charmanta sidan av en Norrlandsresa.

Såld på livet

Såld! Mentalt har jag redan flyttat ut men från och med februari är jag formellt bostadsrättsbefriad. Ibland känner jag mig som en cancersjuk Patrick Swayze då mycket just nu handlar om att avveckla och avsluta. Men ännu oftare känner jag mig som Billy Crystal i slutscenen av "När Harry mötte Sally". För när man vet hur man vill leva resten av sitt liv, då vill man att resten av sitt liv ska börja så fort som möjligt.

Majestätiskt flås

I helgen är det dags för ett nytt litet äventyr. Bergen kommer att vara lite mindre isiga och motorcykeln lite mer lik en Opel, men i övrigt blir det precis så här underbart.

Värmande vintersol

De senaste veckorna har vädret varit så deppigt att jag bara väntat på att Kevin Spacey skulle dyka upp med bortskurna fingertoppar och en pappkartong med ett kvinnohuvud i. Men idag var det äntligen VC-premiär i Norge. Det innebär att man får skrota omkring i morgonrock och laga långfrukost med Jacob Hård och Anders Blomqvist i bakgrunden. Något som bara kan överträffas av en fullsmockad Vinterstudio-dag eller livezappande från Vancouver i februari.

Nu ger jag mig ut i solen och kommer inte att sluta springa förrän den gått ned.

Den öppna skjortans land

I Sverige går man inte omkring med en helt uppknäppt vit skjorta. De flesta dagar på året är det alldeles för kallt. De andra dagarna faller det på så oerhört mycket mer. Man kommer liksom inte undan med det hur man än vrider och vänder på det. Ingen, inklusive dig själv, kan ta dig på allvar.

Jag har en dröm. Det är en dröm om att leva i ett land där man kommer undan med det. Ett land där det känns som världens naturligaste sak. Den öppna skjortans land.

Ett frö är sått

Begav mig idag genom kyla och rusk till Sibirien. Alltså inte den öster om Uralbergen utan den öster om Sveavägen. Där träffade jag två killar med en gemensam dröm - att göra jorden till en lite bättre plats att leva på. Och om det är något jag gillar så är det entreprenöriella visionärer. Därför känns det skitroligt att med början på onsdag kicka igång ett långsiktigt och spännande samarbete ihop!

Game on!

Så, då var det dags att lämna gräddhyllan för den här gången. Allt ni ser på bilden är till salu - från väggarna till bananen. Go nuts här.